Vid havet

Om – Vid havet

Min kära dotter Erika dog som nioåring i Leukemi, hon dog hemma och alla vänner var där. Det var en gigantisk själ i en liten kropp. Något storartat bar genom den ofattbara sorgen. På vintern åkte jag tillbaka till huset vi bodde i då hon dog. Jag trampade upp hennes namn i gigantiska bokstäver i snön ute på gärdet. Sen stod jag där min mamma stått och tagit sista bilden på Erika när hon satt uppe i ett körsbärsträd. Nu stod jag på samma plats där mamma hade stått, och där lyste månen där Erika suttit. Ibland möts vi i drömmarna, starka möten som griper mig.

 

Vid havet

I min hydda jag lyssnade till havet

och min luta slog an en melodi

och vågor rullar sakta in mot stranden

jag hör en liten låt med böljeslag uti

och träden vajade i aftonbrisen

här vid havet vill jag söka tröst

och finna tystnad inför allt som larmar

jag ville lägga mig till jordens bröst

Sen såg jag solen sänka sig i havet

som ett eldklot som ett skepp i brand

jag kokar kaffe tänder upp min lykta

slår upp ett glas och tar en tår på tand

på himlavalvet tändas tusen stjärnor

och vågen välter under månen silverljus

jag är allena himlen är mig fjärran

men nu väntar den på tröskeln till mitt hus

En tanke når mig då om en jag känner

hon vandrar fjärran hän i Hades land

och vi har minnen som glittrande små stjärnor

och du är nära det känner jag ibland

du ser mig där jag går i mörkret

du hör på mig i stadens larm

och om av saknad någon gång jag gråter

du blåser tröst i en vind så varm

Det är rätt ofta att jag undrar hur du har det

om du längtar efter något där du är

och vad för broar vi bygger genom natten

så att det känns precis som du var här

säg minns du ännu doften av syrenen

och vad härligt det är med nybakt bröd

och att få vila i älskade armar

säg minns man sånt när man är död

jag vet att dagen föddesn utav natten

och att natten kommer sig av dag

och liksom solen sänker sig i havet

skall jag bli ett minne också jag

och en gång sjunger jag i västanvinden

och en gång är mitt hjärta havets våg

och en gång lyser jag i månens öga

och långt i stjäärneglansen står min håg

I min hydda jag lyssnade till havet

i min luta slumrar melodin

jag släcker lyktan tar av mig skrorna

i stjärnenatten nöjd jag slumrar in

Bernt Törnblom