Sanningen

Om Sanningen

När jag var nitton  år var jag helt hopplös, jag diskuterade och argumenterade. Och engagerade mig mycket åt politiken. Jag visste precis vad som var sant, och slog alla i skallen med mina sanningar. Jag minns när jag stod utanför systembolaget i Huddinge och sålde Gnistan..jävla ungdomsneuroser skrek en man åt mig. vadårå svarade jag kaxigt, men kanske hade han rätt. Men åren går och jag inser att det inte är så där svart och vitt som jag trodde. Jag förstår liksom mer och mer hur lite jag vet, och sanningen låter sig inte greppas. Men så kommer mitt barnbarn och är så glad och stolt över sina nya kunskaper han fått i skolan. Så sluts cirkeln.

 

Sanningen                                       

Jag kastade käft i debatter           

och gick på i mitt självklara sätt   

och kände mig nästan säker       

på vad som var sanning och rätt    

min sanning var enkel och rättfram

jag var så nykter så klok                   

jag lärde så nogsamt min läxa           

men bladen föll ur min bok                

när sanning blev större än prästen   

och katedralerna visheten byggt       

och långt mer än matematiken         

och högre en lärkornas flykt              

och sanningen slog mig i huvet        

och sanning vred om alla svar           

den kasta min klokhet i diket            

och sen fanns det ingenting kvar       

sen blev jag trött och besviken           

jag hade tappat min tro                    

sanningar åh säg vem bryr sig?         

nu vill jag ha lugn och ro                      

åren går man blir äldre                        

ja ännu är ingenting klart                   

och inte vill jag diskutera                     

men jag tycker det är ganska rart         

när mitt barnbarn kommer till farfar                  

och hans klokskap är klar och brilliant          

-Sveriges högsta berg är Kebnekaise!            

-det sa min fröken och det är alldeles sant       

                                                                      Bernt Törnblom