En tröstesam visa om hösten

Om en tröstesam visa om hösten

En önskan att bli ny, att utvecklas, veckla ut min vingar,

känna hur livet andas tillsammans med min älskade.

Att lägga av det gamla som skaver och se det fantastiska och vackra i varandra.

Vara rädda om, och lyfta varandra .

Ja kanske anar jag Gud i dig.

 

En tröstesam  visa om hösten

Jag gick här på vägen det var häromdan och en höstvind drog mig förbi

den rufsade runt i håret kring pannan och jag tänkte som så

du kommer och talar om vinter min vän om kylan som fryser mig fast

om mörker och saknad du talar om döden om döden som viskar mitt namn

sen såg jag bonden som plöjer sin  åker han vänder jorden mot ljuset

mot vintern som smular det gamla i bitar så det nya kan finna sin  form

då tänkte jag stilla så vill också jag lämna det gamla åt hösten

så vintern kan göra mig klar för det nya som sen skall slå rot i mitt bröst

och vintern skall komma ja just som en vän skall han komma den vintern i år

och utan ett ord skall vi sitta vid elden och se på varandra vi två

och vi skall tala i ändlösa nätter och vara så nakna vi kan

och vi skall lyssna när stjärnorna viskar om eviga drömmarnas land

och sen när ljuset äntligen kommer och solen gör vinter till vår

och allting förnyas och knoppar slår ut då är vi också nya vi två

och bäckarna strömmar och tårarna rinner när allt som vi längtat  finns här

skyarna brinner jag tar dina händer du är mig så innerligt kär

det finns en Gud ja det tror jag som vill göra mig vacker och stark

en Gud jag kan se i min älskades ögon som är min som är skratt som är gråt

som tröstar som stryker all sorg från min panna

så är du min kära hos dig vill jag stanna och älska dom dagar jag har

Bernt Törnblom