En medeltida ballad

Han provar sin kärestas trofasthet och djupet i hennes kärlek…känner hon mannen under masken?

I mannens frånvaro vaknar hjärnspökena om vad som kan ha hänt hennes själs älskade

Men vardagssysslorna håller henne på jorden så hon hör sitt hjärtas tillitsröst,

Den tillit och trofasthet som bär hela vägen hem och blir till bröllop och glädjefest

Kanske är det vår djupaste längtan; att bli sedda just för dem vi är trots rädslans krumbukter och förklädnader

 

Jungfrun och mörke mannen

En morgon just när solen steg ur havet

en jungfru gick att mata sina höns

hon sjöng en sång om mannen som hon älskar

och hönsen sprang i yra runt omkring

 

då stod där ibland träden en mörkerman som sa

din man han sjönk i djupan hav och havet blev hans grav

det kom en storm om natten å tusen gastar tjöt

och skeppet hans gick mitt itu och mannen döden göt

 

min man han seglar stolt på blåa vågen

och han är stark och fin jag lovar dig

och snart så kommer skeppet hit till hamnen

och fira bröllop skall han då med mig

 

 

din man han föll från hästen och huvut hans gick av

i djupa snåren ligger han ja där är han begravd

dom väntade vid vägen där störtade dom fram

och svärdet föll och blodet rann och döden tog din man

 

min man han rider just som ingen annan

han sitter stolt och sjunger på en sång

en sång om kärlek och så snart han kommer

gifta skall vi då oss på en gång

 

din man han är försvunnen ingen vet ju var han är

han hitta nog  en annan vän en som han håller kär

det finns så många andra som du kan älska då

som fåglarna dom flyger över himmelen den blå

 

kom fram min älskade mig kan du lura

men tuppen såg ju att det var just du

då skratta han och tog’na sen i famnen

så kom jag hem vi firar bröllop nu