Det här är en speciell låt som har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag lärde känna Erik. Han kom från Finland och hade stuckit från en ekonomisk katastrof. Han var väldigt ledsen, men så träffade han en svensk tjej och dom blev ett fantastiskt par. Nu ville han verkligen börja om på nytt. Han jobbade massor och tränade mycket för att gå ner i vikt och komma i form. Hans läkare sa:  -Erik ta det lugnt, tänk på ditt hjärta. Men han jobbade på och sedan ut i motionsspåret på kvällen…och där hittade dom honom död.

Jag var på hans begravning. Där var Thomas Di Leva och sjöng.

Efteråt har vi en liten minnesfest på en lantlig gård på Lidingö. Jag står i kön för att ta lite pastasallad. Plötsligt är jag inne i någonting helt annat: Jag ser Eriks ansikte hänga från taket. Det är så stort att näsan når ända ner till golvet. Jag ser upp i hans öga, där är stjärnhimlen, jag sugs in i hans pupill och åker med en rasande fart över ett vatten, där till vänster passerar jag en ö, där är det stenålder och där till höger en annan ö, där är det femtonhundratal….

Jag berättar det här för hans änka och hon blir lite glad i all sorgen. Kanske fick jag uppleva något som Erik upplevt efter döden, inte vet jag.

Väl hemma sätter jag mig ner för att skriva något om det här och utan att jag tänker på det är min kära dotter Erika, som dog vid nio års ålder, med i det som sker. I sången blir jag så småningom liten och hon får bära mig. Ja nu efteråt förstår jag att det har varit så. Hon har fått bära mig genom sorgen efter henne.

Den här sången skrev sig själv, jag höll bara i pennan.

Jag har senare hört två andra berätta om samma upplevelse med havet och öarna med olika tidsepoker. Så något är det visst…

 

Hon kom som en vind

Hon kom som en vind i mitt liv. Hon tog min hand, hon sa kom

och vi gick genom regn gick i snö gick i sol gick i städer som ångar av liv

 

genom skyar i rödaste rött och bland dom som skrattar av sorg

och dom som grät för den lycka dom känt, för den dörren som alltid står på glänt

 

hon målade ett hjärta på en sten och hon viskade kärleken bor där

och hon låg i min famn och hon skrattade och log

och jag såg i hennes vackra ögon då

 

jag for ut ibland stjärnor och blänk, jag for på ett spegelblankt hav

i en hamn en galeas lastad och klar  och Columbus han såg jag bestämt

 

på en ö såg jag stenåldersmän, skördemän som bärgar sin säd

jag såg isar som brast jag såg floder som rann

jag såg en hjort som stöp för en man

 

och där gick en flicka på en äng, hon plockade blommor och sjöng

och hon vände sig om, då brast jag i gråt, det var mig själv fast en annan jag såg

 

och rymden vart full utav regn, i en famn sveptes jag in

och en tonande sång lyfte mig upp och bar mig och jag var ett barn

 

jag vaggade fram över markerna och jag kände att allting blev helt

och ruvande skuggor viskade stilla -kärleken är allt som finns

 

och då fick jag se vem som sjöng och vem som bar mig i skog

min flicka du lilla säg är allt en dröm? Då log hon och kysste mig ömt

 

jag går med en flicka i hand och vi talar om allt där vi går

och vi går genom regn går i sol går i snö går i städer som ångar av liv